Vem vet...

...vad som händer i framtiden?

Jobb kan vi ju knappast räkna med att ha. Eller?

Med tanke på att vi blir fler och fler i Sverige, samtidigt som många företag (främst industrier, men även till viss del administration) flyttar utomlands, de som börjar närma sig pensionsåldern ska enligt förslag fortsätta jobba ett visst antal år 70-75? och sjuka ska bli utsparkade från sina företag för att sättas ut på arbetsmarknaden och kämpa tillsammans med alla andra om jobb, förtidspensionärer eller sjukpensionärer ska börja jobba deltid så gott de kan, de som har varit insatta i någon slags åtgärd som t ex plusjobb har förlorat den möjligheten också..för att inte glömma att man kan i evighet anställa personer som "visstidsanställda" för att på det sättet inte ge någon trygghet som fastanställning, dessa ständiga timanställningar...

Bara för att man är ung så verkar det inte väntas att man vill ha trygghet i form av en fast anställning och en fast inkomst och att kunna hinna med sin familj, sina vänner och sitt hem.

Givetvis ska alla ha rätt att jobba om de vill, men att tvinga människor som inte kan eller inte klarar av det...jag kan inte se att något bra ska komma av det. Det hela kommer ju sluta med att företag tar in någon en period, gör sig av med den för att ta in en ny. Så fort någon börjar kräva mer i lön för att de kan jobbet bra, har erfarenhet o s v, då ska de sparkas ut. Nej, att man har ångest är väl inget att ifrågasätta?

Vart är alla de här jobben som regeringen lovade när de blev valda...jag har personligen inte sett eller hört något om det...eller är det verkligen så att de har funnits där, men överskuggats av alla varsel, alla företag som flyttar? I såfall vill jag ju knappast säga att det är extra många jobb som tagits fram, utan snarare jobb som ersätter de nuvarande varlsen som skakar landet.

Är själv på väg ut på arbetsmarknaden IGEN efter avslutade studier. Känns inte vidare kul. Har varit på intervju och hoppas på det jobbet. Fast anställning direkt utan provanställning, bra betalt och det finns i hemstaden! Att inte behöva pendla, vilken dröm! Å andra sidan är jag villig att pendla, för att få jobb i hemstaden som är inom ett område man är intresserad av är inte alltid det lättaste...men att kanske...bara kanske jobba med gångavstånd...vilken känsla!

Näe, lycka till allihop! Vi behöver hålla ihop och kämpa på tillsammans. Bevisa att Sverige inte är ett land utan kompentens eller vilja! Kämpa lite! Ska det verkligen vara så j*vla viktigt med billigaste arbetskraften...kvaliteten då? Eller transportavstånden? Dessa ständiga tjat om miljön och sen flyttar vi så mycket av produktion utomlands som möjligt, för att sen skapa en onödig transportsträcka tillbaka igen när vi ska köpa produkterna...

Åhh, man blir bara förbannad!


Jag har blivit utmanad...

...av Malin, men vet inte om jag kan till fullo klara utmaningen...men vi kör...

tre namn du går under: Annika, Larsa och Arsa (Klara tjejen kan inte säga L ;))
tre saker som skrämmer dej: Ungdomsgäng, andra trafikanter och att inte kunna fixa räkningarna i sommar...fan att va timmanställd!
tre saker du har på dej: Pyamasbyxor, t-shirt och tofflor :D
tre sanningar: Jag kan inte slappna av om inte disken är borta, jag är orolig inför flytten och jag saknar att röka...såååå mycket!!
tre saker jag verkligen vill ha: Ett fast jobb, en Chrysler PT cruiser och ett alldeles eget hus...
tre personer jag utmanar: Men jag vet ju bara Malin.....:o( Har ingen koll på vilka som bloggar...


Vad säga...

Varför går åren så snabbt, och jag tittar med fascination på alla förändringar som händer runt omkring..,

Det känns som det var igår jag tog studenten, och av denna anledning känner jag mej fortfarande som 19 och absolut inte som 24 :/

Man har hunnit flytta hemifrån, och därefter tre lägenheter, man har sommarjobbat, man har haft praktik och man har startat sitt arbetsliv, för att sedan återgå till att vara arbetslös. Detta ständiga söka jobb känns kämpigt, speciellt med tanke på att det inte går ngt vidare..

Jag tittade runt på lunar en dag, för det är ju alltid spännande att kika på människor som man en gång i tiden umgåtts med, men aldrig ser eller pratar med nu för tiden, men på den kuppen upptäcker tjejer i 12-14 års åldern som ser ut som...ja, vad ska man säga...alldeles för sminkade och vågat klädda för min smak...

När jag var 12, då lekte man med sina kompisar och man klädde ut sig och kanske låtsades sminka sig hemma i sitt tjejrum, men inte spacklade man på sig flera lager underlagskräm, rouge, ögonskugga i alla dess kulörer och massor av maskara? För att sedan trampa runt på stan och kika på grabbarna i sina epa traktorer åka runt runt, och ständigt driva människor till vansinne utan ljuddämpare...eller en trimmad 240a som ser ut som fan?

Kan ju inte klaga så mycket på det hela, med tanke på att man själv var en 17 åring som tyckte det var hur tufft som helst att åka 245a och driva andra människor till vansinne...men jag var iaf 17 och inte 12-13 år! Är det rätt...ska man ens vara ute en fredag lördag i den åldern nere på torget? Eller har jag missat ngt i utvecklingen, som kommer göra mig till en otroligt sur kärring många år i förtid? ;)

Har ju iofs en automatisk gnällhet gentemot människor som är från 4 år upp till 15-16 års åldern, men anledningen är enkel, de väsnas otroligt mycket genom alla år, beter sej hur som helst och har dessutom tillåtelse att göra det, det finns ingen som gör ngt åt det, och det driver mig till vansinne....vem är jag att komma och säga till andra människors barn att hålla käften...?

Med tanke på att åren bara rullar iväg, så undrar man hur ska man hinna med att göra saker innan man är 95 och ligger för döden? Rätt vad det är så är man där!

Vad ligger på listan...göra en karriär eller ngt liknande, iaf ha ett jobb man trivs med, tycker är roligt, spännande och samtidigt utmanande? eller nöjer man sig med första bästa, bara för att man inte orkar sträva vidare? Vad vill du bli när du blir stor?

Sen ska man ju gärna ha ett hus, några ungar och den man älskar hos sig oxå...(och jag lägger gärna till en hel hög med gojjor oxå, för de är alldeles fantastiska! :o)) Hinna med att resa till ett land med blått hav, vita stränder och vajande palmer? Lära sig andra språk...uppleva lite, åka till asien kanske? Bygga ett eget hus efter egna ritningar, inreda hela huset i sin egen smak precis som man alltid önskat? (Är man då en person som aldrig nöjer sej, kan det ju sluta hur som helst;)) Köpa drömbilen och äga den helt själv?

Listan kan nog göras vääääldigt lång, men jag känner mej förvånansvärt nöjd som det är för tillfället...det enda jag riktigt riktigt vill ha nu är ett jobb..bortsett från det, så har jag en bil, ett hem, en underbar gojja, och fantastiska Martin! *puss* Behövs det mer? Nej, inte i nu läget!

Att uppskatta det man har för närvarande är nog bland det svåraste man kan göra, för den ständiga "jag vill ha" smyger sig in med jämna mellanrum, vilket resulterar i att man inte stannar upp och tänker "oj, vad lyckligt lottad jag är som har allt detta!"

Men jag är nöjd! För stunden...känslan kommer nog smygandes såsmåningom, men att uppskatta det jag har nu och riktigt suga in det, det gör mej lycklig!